Sonen har varit sjuk i en vecka nu, ingen av oss andra har känt något av det mer än instängd tristess då det varit så fint ute den här veckan.
Förutom idag! Snuvan kommer smygandes på mig, i ett svagt ögonblick råkade jag luta huvet på kudden i soffan och genast försvann en timme. Vore det inte för middagen vet man aldrig när man vaknat.
Nu känns det som att det snart är dags att säga gonatt.
Imorgon blir det jobb och dagis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar