En tanke...

När jag gick mellanstadiet föddes idéen om att rida, stod i kö och en dag var det så dags. K4 hette stallet, premiärponnyn hette Nicole och jag glömmer aldrig hennes 'varma välkomnande'! Hon stod i spiltan, vände huvet för att kika på mig, min mamma och bästa kompis. Sen vände hon tillbaka huvet mot väggen och sparkade i sidled med bakbenet närmast gluggen där vi skulle gå in till henne. 

Det var en spark som sa 

-Välkommen in, om du vågar! 

Den dagen vågade jag och höll sedan på till halva gymnasiet innan andra intressen tog över. 

För två år sedan blev jag inspirerad att skogsluffa med en lugn och trygg häst. Efter en hel höst och halv vinter försvann ivern, kraven från min sida ökade och tiden räckte inte för mig. 

Förra vintern fick jag frågan igen, när jag skulle börja om... Aldrig blev svaret men i bakhuvudet har den tanken bara slumrat. För några dagar sedan vaknade den till och ett sug i magen började göra sig påmind. Efter några mail har jag nu en grupp att kunna säga ja till, om jag nu ska börja.., igen. 

I utrustningsväg är det enda jag behöver en hjälm, finns ju några hästaffärer i stan så det blir nog inga bekymmer. 

Frågan är bara, ska jag eller ska ja inte...